Jag skulle kunna skriva en hel bok om saker jag irriterar mig på hos the avarage Småbarnsförälder, jag har ju förmånen att träffa denna typen av människa dagligen på jobbet. Många studieobjekt där, kan jag lova.
En av mina favoriter är de föräldrar som inte förstår hur jävla hårt de bankar in ohälsosamma och outvecklande könsroller i huvudet på ungarna. Klassisk scenario: Jag står och borstar Lucifer inför en ridtur, en mamma kommer in med sin 2-ish-åring vars kön är så j*vla uppenbart av kläderna att dömma att hen lika gärna kunde bära en tisha med texten "MÄNNISKOHANE/HONA" eller nåt på. Mamman blir helt till sig vid synen av en häst och nästan hoppar upp och ner av extas (ungen skiter långa längder i hästen och verkar mer intresserad av att jaga flugor med en pinne) "Tiiiiittaaa tittaaa!! Ser du hästen! Ser du gnägg-gnägg! Titta på hästen!".
Nu ser ungen hästen. Ja fint.
Nu ska Småbarnsmamma vara pedagogisk också.
"Titta den blir borstad av flickan! Flickan ska ut och rida på hästen! Då blir den glad."
Flickan? Flickan? Tack, inte nog med att du kommer och stör mig i mitt arbete utan att ens hälsa på eller tilltala mig, du ska förolämpa mig också. Senast jag tittade efter var jag en vuxen kvinna och det förmodar jag mig vara ett bra tag till. Inte för att det är något fel på att vara flicka, men det är man när man är typ 8 år gammal.
Varför är det så svårt för folk med ordet kvinna och att se på en ung tjej som just kvinna?
Samma småbarnsförälder kan utan problem vända sig om och se min kollega stå och jobba och säga nåt i stil med "Ser du vad han där gör?". Han. Inte pojken, mannen, gubben, killen etc, utan bara "han". Könsbestämt, ja, men "han" och "hon" är inte ord som laddats på samma sätt som "kvinna", "pojke", "tjej" etc.
Varför är det så svårt att se neutralt på människor av kvinnligt kön, och varför i helvete är det så viktigt för småbarn att veta vilket kön en främmande människa tillhör?
En annan sak som ibland händer på jobbet är att barn benämner mig med fel kön. Jag klär mig ofta i skjorta, arbetsbyxor, kängor och keps på jobbet och är dessutom ganska korthårig. Ovanpå det utför jag ofta tunga och skitiga sysslor. Summan av detta blir i mångas huvuden manligt.
"Vad gör han där?" frågar ett barn och pekar, varpå föräldern blir jättegenerad och rättar "Nej, HON! Det är en flicka där!"
Ja där var det ju igen, flicka. Mycket viktigt att jag är en flicka.
Jag kan förvisso tycka att det här hysteriska hen-andet och könsneutraliteten kan gå snäppet för långt hos vissa, men det är beklämmande att se hur många unga föräldrar det är som matar sina ungar med gammal förlegad sörja. Utan att ens förstå det själva, för så gjorde deras föräldrar, och säkert deras föräldrar. Låt ungar själva förstå det här med kön och skillnaderna däremellan när de är gamla nog, och innan dess kan väl människor bara få lov att vara människor?
